Öländsk fornhistoria


Öland är för många fastlänningar mest känt som solens och vindarnas ö. Redan på 20-talet var Borgholm en etablerad kurort med främst välbeställda stockholmare som gäster. Idag är det främst de fina badstränderna längs kusten som lockar liksom fågelskådning under vår och höst.


Alvar och fornborgar


Öland kännetecknas av sin fascinerande alvarsnatur och vackra kustlandskap. Runt om i landskapet ligger ett 20-tal fornborgar som magnifika minnesmärken från förr.


Borgen i Eketorp uppfördes av den ursprungliga järnåldersbefolkningen runt år 400 e.Kr. En teori är att ringborgar vid den här tiden var en religiös samlingsplats där ceremonier utfördes. Samtidigt skyddade befästningen lokalbefolkningen när fiender invaderade. Den runda formen beror möjligen på läget. Ute på flack mark kunde anfall komma från vilket håll som helst. Det första försvarsverket mätte cirka 57 meter i omkrets.


Under senare delen av 600-talet övergavs borgen. Orsaken är inte känd. Borgen förblev oanvänd till tidigt 1000-tal, då den byggdes upp på nytt. Den gamla strukturen användes, med undantag för att vissa av de inre strukturerna som tidigare var i sten ersattes med timmerkonstruktioner. Dessutom restes en andra försvarsmur. Enligt arkeologer som bott i Eketorp under vinterförhållanden, kan husen uppvärmas till 25 grader genom bara att med ved elda i befintliga enkla eldstäder med rökavlopp i gavelspetsarna.


Under 1900-talet rekonstruerades Eketorp under ledning av Riksantikvarieämbetet.

En annan borg är Sandbyborg nere vid kusten i Sandby där de nedrasade murarna kan beskådas.

Ölands guldålder


Öland tillhör vid sidan av Gotland det mest fyndrika landskapet av guldföremål. De flesta guldfynden härstammar från romersk järnålder 0-500 e Kr.


Flera av föremålen som har hittats har tydlig nordisk karaktär. De har gjorts av inhemska hantverkare. Guldet verkar ha kommit till Öland från Romarriket i form av solidimynt. Dessa mynt användes till stora transaktioner och framförallt till att betala soldater. Ordet sold och soldat kommer från benämningen på dessa mynt. Ölänningar kan dels ha deltagit på den romerska sidan som hjälptrupper, dels varit bland härjande barbarer som har fått guld som en slags brandskatt eller tribut för att bege sig hem.


Den största solidiskatten på Öland har hittats vid Åby i Sandby socken. Den innehöll 80 mynt. Ölands näst största skatt med solidimynt har hittats i Björnhovda. Det var 36 st mynt som ursprungligen legat i en skinnpåse.


Andra guldföremål som hittats är exempelvis brakteater (beskyddande amuletter i form av hängsmycken), berlocker (smycken), hals- och armringar, spiraltener (värdemätare vid handel) samt guldgubbar (1-2 cm stora guldbleck som använts i kultsammanhang)


De allra flesta mynt som hittats på Öland kommer från tiden före år 475. På Gotland fortsätter man göra guldfynd även härrör från tiden efter år 475.

Massakern i Sandbyborg


Det hände någon gång i slutet av 400-talet e Kr, under det vi kallar folkvandringstid. Hur många vet vi inte exakt som befann sig i borgen. Det var orostid.


Kanske hände det på natten. Flera fiender tog sig in i borgen. Måhända hade de blivit inbjudna i hopp om att man kunde sluta fred. Kanske fanns det en förrädare inne i borgen som öppnade portarna?

Massakern gick snabbt. Förövarna trängde sig in i borgens små stenhus, jagade folk på gatorna och stack ner alla de såg med sina svärd och spjut.


Till slut föll stillheten över Sandby borg. Våldsverkarna lämnade platsen efter förrättat värv.
Inne i borgen låg kropparna överallt. På gatorna. I husen. Hundarna, grisarna och korna som förts in i borgen drev planlöst omkring tills de törstade eller svalt ihjäl. Eldarna som lämnats utan vakt satte fyr på några av husens torvtak och morgonen efter massakern vid Sandby borg kunde en rökpelare synas från platsen långt ute på Östersjön.


Sedan arkeologerna nu har grävt ut omkring tio procent av ytan innanför borgens murar har bilden av vad som drabbade Sandby borg för drygt 1 500 år sedan klarnat. Rika guldfynd och importerade lyxföremål från Romarriket målar upp bilden av en av Ölands mäktigaste fornborgar.
Sannolikt hade flera Sandbyborgare tjänstgjort i den romerska armén, likt tusentals andra germaner. Där hade de fått nya intryck, lärt sig nya seder och avlönats med romerska solidimynt. Rikedomar som säkert bländade de öländska grannarna när Sandby borgs legosoldater återvände till sin perifert belägna ö i Östersjön.


Möjligen, menar man, kan Sandbyborgs unika läge som enda öländska fornborg vid havet ha något med saken att göra. Kanske tog Sandbyborgarna upp tull av sina grannar, kanske var de fruktade pirater i södra Östersjön. Helena Victor som basar för utgrävningarna tror att de måste gjort sig skyldiga till ännu värre oförrätter för att drabbas på det sätt som de gjorde.


Asatid på Öland


Vid den här tiden dyrkades Oden, Frigga, Tor, Frej, Freja och Njord som gudar och gudinnor.

Den fornnordiska mytologin utgår från den bild nordborna hade av sin egen värld som de kallade för Midgård. I mitten av Midgård låg Asgård som var gudarnas hemvist. Människornas och gudarnas värld utgjorde världsalltets centrum och var omgiven av en enorm mur som uppförts av gudarna för att skydda den bebyggda jorden. Området utanför muren kallades för Utgård och bestod av vildmark som var befolkad av jättar och demoniska väsen.


Hela jorden var omgiven av världshavet. I detta levde den väldiga Midgårdsormen och andra havsmonster. Över allt detta sträckte sig det enorma och evigt grönskande trädet Yggdrasil som överskuggade världen.


Människornas tillvaro i Midgård skyddades av gudarna. Men den gudomliga ordningen var under ständigt hot från Utgårds mörka makter. Så länge gudarna kunde kämpa mot jättarna och de andra kaosmakterna, kunde hotet hållas på avstånd. Asagudarna var därför alltid på vakt mot hotet utanför Midgård.


Gudarna bestod egentligen av två olika grupper: asar och vaner. Vanerna var en slags fruktbarhetsgudar, medan asarna var krigsgudar.


Oden var den främste guden och härskade över de andra asagudarna. Han var den enögde vise fadersgestalten, men också stridens, magins och skaldekonstens gud. Oden ägde en åttafotad häst som hette Sleipner. Han hade också två korpar, Hugin och Munin, som rapporterade till honom om allt som hände i människornas och gudarnas värld.


Valhall var Odens boning där han levde med Frigga, äktenskapets beskyddare. I Valhall hamnade hälften av de som dött i strid och hämtats av valkyriorna. Den andra hälften tog Freja hand om. Platserna i Valhall var exklusiva och reserverade enbart för dem som dog en värdig död i strid. En av valkyriorna var Brynhilde, dotter till Oden.


Tor var krigets och åskans gud och Midgårds främste beskyddare. Han kämpade oupphörligt med att försvara människor och gudar mot Utgårds mörka makter. Till sin hjälp hade han sin oerhörda styrka och Mjölner som var en mäktig magisk stridshammare.


Frej (Frö) var en fruktbarhetsgud och Freja var fruktbarhetens gudinna. De tillhörde vanernas gudasläkte och hjälpte människorna till ett fredligt och rikt liv. De båda gudarna hade stor betydelse för dåtidens människor som levde i ett jordbrukssamhälle som var uppbyggt kring sådd, skörd och fortplantning.


Freja tog liksom Oden också emot krigare som stupat i strid. Hälften av dem hamnade i Folkang som var Frejas jättelika boning i Asgård.


Frej härskade bland annat över vädret, medan Freja påverkade människors och djurs fruktsamhet.


Njord, Frej och Frejas fader, härskade över haven och var den man tillbad inför sjöresor.


En märklig man är Loke, en sorts mellanform mellan ase och jätte. Umgås mycket med asarna men verkar mest vara lojal med jättarna. Älskar att bråka med de äkta asarna. Far till den av asarna fruktade Fenrisulven liksom Midgårdsormen.



Offerplatser och ortnamn


Runt om på Öland och ofta i anslutning till borgarna kan man finna spår av forntida offerplatser. Här möttes de öländska stormännen för att offra till krigsgudar och fruktbarhetsgudar. På Öland kanske främst till fruktbarhetsgudarna, vanerna.


Skedemosse på Öland var från tiden runt Kristi födelse och fram till vikingatiden en av Skandinaviens viktigaste offerplatser. Under nutida arkeologiska utgrävningar har man här gjort enastående fynd, bland annat Sveriges största skatt av bearbetat guld.


Offergåvorna kunde utöver smyckesoffer och vapen också bestå av djur som hästar, kor och får. Sannolikt förekom även människooffer. Mestadels kanske trälar.


Enligt arkeologer tycks det i samband med offerriterna förekommit hästkapplöpningar där den vinnande hästen tillföll gudarna. Sannolikt träffades stormännen även för att överläggningar och att avge dom i tvister och brottsmål.


Ortnamn förekommer på Öland som har koppling till såväl asar som vaner. Som exempel kan nämnas Torslunda utanför Färjestaden liksom Frösslunda efter Freja.



Öland under 1600-talet


På 1600-talet blev hela Öland den svenska kronans egna ö, vilket betydde att bönderna i praktiken blev livegna kronobönder. Det magra jordbruket innebar att stenbrytning blev en viktig kompletterande näring. Längs hela norra ölandskusten kan man än idag se spåren efter den brytning som under flera hundra år gav fattigbönderna ett viktigt ekonomiskt tillskott. Till saken hör att man endast fick bryta sten men inte bearbeta och skulptera den. Den uppgiften tillhörde de skråanslutna mästarna med hemvist i Kalmar.


Ön gavs som förläning till tronföljaren Karl (X) Gustav som residerade på Borgholms slott 1651-1654. Hans huvuduppgift var att bygga om slottet från vara ett förfallet renässansslott och försvarsanläggning till ett bli ett praktfullt barockslott avsett i första hand för drottning Kristinas representation. Behovet av bruten och bearbetad sten blev så stort att man snart fick lätta på påbudet att inga ölänningar fick skulptera sten. På södra delen av ön uppfördes år 1653, tvärs över hela ön den sk Karl X Gustavs mur. Syftet var att skapa ett enormt hägn för att förhindra att det kungliga viltet smet ut. Allmogen tvingades uppföra muren gratis under olika former av dagsverken.


Efter Karl Gustavs trontillträde var Öland ett av den abdikerade Kristinas underhållsländer. Ölänningarna fick dyrt betala hennes lyxliv i Rom.



Det stora sjöslaget 1676


I slutet av 1660-talet och början på 70-talet bedrevs den största svenska sjömilitära mobiliseringen någonsin. Under några år tillkom flera nya regalskepp och däribland regalskeppet Kronan, av sin samtid betraktad som vara ett av världens största och mest bestyckade krigsskepp.  Även de något mindre regalskeppen Svärdet och Nyckeln sjösattes under denna tid.

 

Danmark var som vanligt vår ärkefiende. När flottan våren 1676 lämnade Stockholm för att konfrontera den danska flottan fanns samlat uppemot 12 000 man ombord på 60-talet skepp. 

 

Båtsmännen utgjorde en stomme i det sjömilitära systemet.

 

Båtsmän på den tiden rekryterades genom det så kallade ständiga båtmanshållet där städerna plus landets kustsocknar utgjorde rekryteringsbas.  På landsbygden utgjorde normalt fyra bönder en rote vilken ansvarade för en båtsman. I gengäld mot att denne fick bostad och visst lösöre av roten gjorde han dagsverken åt rotebönderna när han var fri från sjötjänst. Genom inrättandet av det sk fördubblingssystemet 1672 skapades en reserv av båtsmän som var nästan lika stor som den ordinarie styrkan. Denna reserv kunde endast tas i anspråk i krigstid.

 

År 1676 fanns det på Öland 296 ordinarie båtsmän och lika många i reserven. Eftersom det 1676 rådde krigstid skulle alltså närmare 600 båtsmän försörjas av cirka 1200 hemman.

 

En av de båtsmän som våren 1676 fanns ombord på det storslagna regalskeppet var Per Elofsson Blank från den lilla byn Skärlöv några mil söderut. Några veckor senare skulle han och ytterligare 800 man förlora livet i det kalla vattnet sex kilometer utanför den kust där han hade sitt hem.

 

Det avgörande slaget utanför Öland fick förödande konsekvenser för riket. Regalskeppet Kronan sprang i luften och regalskeppet Svärdet stacks i brand. De övriga svenska skeppen flyktade och Danmark fick obestritt sjöherravälde i södra Östersjön. Den svenska flottan vågade under resten av året inte lämna sina hemmahamnar. Den armé som Danmark byggt upp kunde nu skeppas över till Skåne för att föra kriget in på svensk mark.

 

Även för Öland fick fiaskot utanför södra Öland svåra konsekvenser. I och med den svenska flottans nederlag lämnas ölandskusten helt oskyddad. Under det år som följde skövlades ölandsbyarna av danska och nederländska styrkor. Totalt förstördes 2400 mangårdar och 2500 fägårdsbyggnader. Mängder av väderkvarnar brändes.  Tiotusentals hästar, oxar, kor, kalvar svin och får och kreatur stals och slaktades.